RÄDDNINGEN
Vid en promenad på kajen i Stockholms Frihamn en kulen vårdagsmorgon år 1939 kunde man se en hög bräder och lådor, ditslängda som efter något slags röjning. Det var emellertid inte fråga om en hög avfallsvirke utan om ett vittnesbörd om en av de märkligaste ”exportaffärer” som någonsin förekommit under nazisttiden i Tyskland. Tittade man närmare på högen kunde man se att det var fråga om sönderslagna bänkar och fack från en synagoga.
Den dåvarande överrabbinen i Hamburg, Dr Joseph Carlebach, tolkade det som ett tecken på en inre mening att denna lilla synagoga överlevde Kristallnatten och sökte därför efter en möjlighet att snarast rädda undan synagogan till en tryggare tillvaro. Han kontaktade därför sin gode vän, direktör Hans Lehmann, en jude från Hamburg som hade flyttat till Stockholm, och frågade om denne var beredd att överta allt bohag från Heinrich-Barth-Strasse-synagogan under förutsättning att man lyckades föra ut inventarierna ur Tyskland och ifall Lehmann i så fall vore beredd att stå för transportkostnaderna. Hans Lehmann, som var en känd och aktiv judisk personlighet i Stockholm, lämnade omedelbart ett jakande svar.
Ansökan om exportlicens för ”gammalt bohag och virke” lämnades in till de tyska myndigheterna. Dessa såg inte något hinder att utföra ”gammalt skräp”. Eftersom man inte var på det klara med att det rörde sig om en överföring av en synagoga beviljades den nödvändiga exportlicensen och synagogans inventarier monterades ned och fördes till frihamnen i Hamburg tillsammans med allt löst bohag som fanns kvar i synagogan såsom siddurim, taletim, tefillin, etc.
När sändningen lossades på kajen i Stockholm blev de närvarande vittnen till en skrämmande syn. Det som nazisterna försummade under Kristallnatten hade tagits igen i övermått av de nazistiska hamnarbetarna, som gått rena bärsärkagången. Bänkar, skåp, pulpeter, lampor, böcker samt ”biman” och Den Heliga Arken, där Torarullarna brukade förvaras, var sönderslagna och försedda med hakkors som hade skurits in i dem. Under överinseende av Hans Lehmann restaurerades det förstörda av skickliga svenska snickare och andra hantverkare. Så småningom, efter mycket pusslande, återfick dessa bänkar och övrig inredning sitt ursprungliga utseende.
Silvret och Torarullarna måste återanskaffas, undan för undan, eftersom man ej kunnat få tillåtelse att utföra dessa ting ur Tyskland. Sällsamma är de vägar på vilka man så småningom i Stockholm fick andra Torarullar för Jeschurun; varje Torarulle har sin historia… Det finns t.o.m. en Torarulle som under andra världskriget medförts i landsflykt till Sibirien och senare tagits med till Stockholm och skänkts till Jeschurun.
Genom åren har vi även erhållit Torarullar av våra medlemmar. Sålunda har Gerhard Hirsch liksom familjerna Gartenkraut-Frajnd och Ehrenreich donerat var sin Torarulle till vår synagoga.
Överrabbin Carlebach, som genom sin rådighet räddade synagogan från nazisterna, deporterades till ett koncentrationsläger utanför Riga, där han mördades i mars 1942.
