Jedion Hashavua

5775
- Simchat Tora
- Sukkot
- Jom Kippur
- Frågehörnan: När ska man bada mikve?

+ 5774
+ 5773
+ 5772
+ 5771
+ 5770
+ 5769

Här finns texter tagna från nyhetsbladet Jedion Hashavua som produceras för besökarna i Adat Jeschurun och Adat Jisrael.

MATOT-MASE
av Rabbin S. Weiss

I veckans avsnitt slår det judiska folket hårt mot Midjan, för att hämnas deras lömska försök att förinta oss både fysiskt och andligt. Striden leds delvis av Pinchas Hakohen. Detta är förbryllande. G-d har utförligt befallt Moses att ”trakassera midjaniterna” i förra veckans avsnitt. Hur kunde Moses frångå G-ds befallning och utse Pinchas i sitt ställe?

Ett av Chazals svar är att Pinchas hade ”avlossat det första skottet” i kriget när han dödade den midjanitiska prinsessan Kozbi – och ”den som påbörjar en mitzva ska vara den som avslutar den”.

Tosfot har en annan vinkling. Moses levde i Midjan i över 60 år och åtnjöt deras gästfrihet. Därför ville han inte visa otacksamhet, eftersom den välkända talmudiska sentensen säger: ”Man ska inte kasta smuts i den källa man dricker från”.

Därför överlät Moses till Pinchas att utföra G-ds order. Även om detta låter logiskt är det svårt att tänka sig hur Moses kunde låtit bli att lyda en gudomlig befallning, även om han hade goda skäl, såsom att visa tacksamhet (Hakarat Hatov).

Våra rabbiner föreslår att Moses valde att stanna vid sidlinjen, eftersom han ställde två motsatta befallningar mot varandra: att strida mot Midjan och att ”gå på G-ds stigar” (v’halachta bidrachav).

Moses var en tillräckligt stor person att inse att mitzvans kärnpunkt är att göra oss heligare, mer gudomliga. Så han drog slutsatsen att G-d – som är det yttersta föredömet för Hakarat Hatov – skulle vilja att han valde Pinchas att leda striden, men att inte själv strida mot dem som hjälpt honom.

Förmågan att uppfatta mitzvans andemening, att kunna se mer än utanpåverket, in i Torans själ, är en sällsynt men viktig egenskap. Alltför ofta utför vi mitzvan praktiskt, men misslyckas med att förstå vad den är menad att frambringa och motivera i vår personlighet. Därför förblir vi tyvärr oförändrade och oberörda, trots vår yttre ”fromhet”. Moses, rabbinen framför andra, förstod budskapet som låg i utförandet.

Kanske är detta precis den läxa som ligger bakom den berömda Gemaran i Juma. Där läser vi hur det andra Templet förstördes därför att människorna ”trots att de utmärkte sig genom Tora och mitzvot, var skyldiga till Sinat Chinam (ogrundat hat)”. Den viktiga frågan är: om dessa människor var så noga med att iaktta mitzvot – till och med ”Du ska älska din nästa såsom dig själv”, idkade välgörenhet och gjorde goda gärningar – hur kunde de då ha utövat ogrundat hat mot andra judar?

Svaret är tyvärr att deras mekaniska iakttagande av Toran inte visade deras sanna, inre känslor. Inuti, där det räknas, hade de varken medkänsla eller uppriktighet. Deras tro var urholkad, deras fromhet cynisk. G-d kan se in i hjärtat och Han såg sina påbud bli förlöjligade och degraderade, avklädda sina riktiga egenskaper, och därför avvisade han denna grupp.

Om vi idag skulle återuppbygga Templet måste vi ta till oss alla mitzvot för att kunna bli den sorts jude som förtjänar Geula Shlema. Först när vi är ”fullkomliga judar”, både på in- och utsidan, kommer vi att vara redo för befrielsen.