Jedion Hashavua

5775
- Simchat Tora
- Sukkot
- Jom Kippur
- Frågehörnan: När ska man bada mikve?

+ 5774
+ 5773
+ 5772
+ 5771
+ 5770
+ 5769

Här finns texter tagna från nyhetsbladet Jedion Hashavua som produceras för besökarna i Adat Jeschurun och Adat Jisrael.

BEHAALOTCHA
av Rabbin Yaakov Menken

”Men mannen Moses var mycket saktmodig, mer än någon annan människa på jorden” (4MB 12:3).

Rizhiner Rebbe, R. Jisrael, sätter denna beskrivning av Moses i motsats till den av kung Salomo, som beskrevs som den som var mest vis av alla personer.

Det är uppenbart, säger han, att Salomo även han måste ha varit precis lika ödmjuk som Moses. En vis person kan inte vara högfärdig – alla drag av högfärd är dumhet och en motsägelse till vishet! Och i överensstämmelse med hans enorma vishet, måste han ju ha varit lika ödmjuk.

I likhet med detta, säger rebben att Moses måste ha varit visare än någon annan levande, även om han prisades för sin stora ödmjukhet. Någon på den ofattbara nivån som Moses befann sig på, kunde inte uppnå denna slags ödmjukhet utan att även inneha stor vishet. I överensstämmelse med hans ödmjukhet måste han ha varit lika vis.

Om detta är så, verkar det som om båda var oerhört visa, och båda var även oerhört ödmjuka. Varför lovordades då Moses för ödmjukhet och kung Salomo för vishet?

Rizhiner Rebbe förklarar följande: Det finns en lag som säger att man måste ära en rabbin. Man måste stå upp när rabbinen kommer in i rummet, följa en rabbin på vägen, osv.

Det finns en liknande lag att hedra en kung. Maimonides säger i början av ”Lagar för konungar”, kap. 2: ”Vi rider inte på hans häst, vi sitter inte på hans stol, vi använder inte hans spira, hans krona eller något som tillhör hans ämbetsdräkt”.

Det finns emellertid en viktig skillnad: Om en rabbin ”försakar” den ära som tillkommer honom, då är det tillåtet. Men en kung kan inte ge bort sin ära; han måste i alla händelser ta emot hedersbetygelserna.

Moses var rabbin och hela Israels folks lärare. Eftersom han var rabbin, kunde han ge bort den ära som tillkom honom och uppföra sig med yttersta ödmjukhet.

Kung Salomo, emellertid, kunde inte ge bort sin ära, och alltid vara ödmjuk. Detta är varför han prisas för sin vishet.

I själva verket, sammanfattar rebben, så kräver detta enorm vishet – att kräva ära på ”utsidan” och sedan uppföra sig med all kungens makt och styrka, och ändå på insidan, förbli ödmjuk.

Det krävs ödmjukhet att vara vis, och det krävs vishet att vara ödmjuk.

”Då satte Mose upp tabernaklet... Och han bredde täckelset över tabernaklet...” (2MB 40:18-19).

Vi lär oss ur traktatet Nedarim (38a): ”Rabbi Yochanan sa, den Allsmäktige ingjuter inte sin gudomliga närvaro i någon som är stark, rik, vis och ödmjuk – och detta lär vi oss av Moses: Stark, som det står skrivet – och han bredde täckelset över tabernaklet”.

I traktatet Shabbat (92a) läser vi: ”Den gudomliga närvaron finns inte hos någon om (han är) vis, stark, rik och en man av betydelse”. Det verkar som om de två uttrycken motsäger varandra, för i Nedarim står det ”och ödmjuk”, men i Shabbat står det, istället för ”ödmjuk”, ”en man av betydelse”.

Slutsatsen är att det inte finns någon person av större betydelse än den som är ödmjuk, och ingen är mindre betydelsefull än den som är arrogant, eftersom det står skrivet i Zohar (Bereshit 122.2): ”Den som är liten är stor – och den som är stor är liten”.

”Och Herrens tjänare Mose dog där” (5MB 34:5).

Rashi säger: ”Den Allsmäktige dikterade och Moses skrev och grät”.

Moses grät inte för att han behövde skriva om sin egen död, utan för att han, den mest ödmjuke av alla, tvingades lovprisa sig själv.