Jedion Hashavua

5775
- Simchat Tora
- Sukkot
- Jom Kippur
- Frågehörnan: När ska man bada mikve?

+ 5774
+ 5773
+ 5772
+ 5771
+ 5770
+ 5769

Här finns texter tagna från nyhetsbladet Jedion Hashavua som produceras för besökarna i Adat Jeschurun och Adat Jisrael.

SHEMOT
av Rabbi Avi Weiss

Precis innan Moshe ser den brinnande busken (”sneh”), berättar Toran att han leder sin flock till den mest avlägsna delen (”achar”) av öknen (Exodus 3.1).

Kommentatorerna har olika förslag till betydelsen of ”achar”. Saadia Gaon (Babylonien, 1100-talet), tolkar texten som att mena en specifik plats - vid slutet av öknen – där busken var belägen. Hizkuni (R. Chizkia ben Manoach, norra Frankrike, 1400-talet), noterar att ”achar” lär oss att Moshe förde sin flock strax utanför öknen, precis som om det var där som han skulle hitta bete till sin flock.

Saadia Gaons och Hizkunis kommentarer lär oss att ”achar” pekar på en fysisk plats, men Seforno (R. Ovadia Seforno, Italien, 1700-talet) anser att ”achar” beskriver varför Moshe så lämpligt var förberedd på mötet med G-d. Moshe går så långt bort han kan, för bara där kan han på rätt sätt meditera innan han träffar G-d.

Men det var den störste kommentatorn av alla, Rashi (R. Shlomo Ben Jitzchak, norra Frankrike, 1200-talet) som har en annan inställning till frågan om ”achar”. Enligt Rashi, förde Moshe sin flock utanför öknen (”achar”) för att beta. Det var där, på ingenmansland, den mark som inte ägdes av någon, som Moshe kände att han hade rätt att låta sin flock beta, i vetskap om att hans djur inte skulle stjäla från någon annan. Det är intressant att se att ordet ”achar” uppenbarar sig i samband med ännu ett ögonblick av ett andligt möte mellan en människa och G-d. När G-ds ängel säger till Abraham att inte offra Jitzchak, ser Abarham en bagge som fastnat i buskarna. Även där, uttrycker Toran det på osedvanligt sätt, att baggen var ”achar”. (1MB22:13). Kanske använder Toran termen ”achar” på nytt för att lära oss att baggen var bortom (”achar”), i den mening att den inte tillhörde någon. Genom att den saknade ägare, kände Abraham att han kunde offra den istället för Jitzchak.

Vi får ett budskap från dessa händelser. Man skulle kunna tro att man i ett ögonblick av religiös extas, skulle använda vad som helst som stod till buds för att möta G-d. När allt kommer omkring, borde man inte kunna expropriera egendom från någon om det behövs för att tillbe Herren? Ordet ”achar” motsäger detta på ett kraftfullt sätt. Vägen till G-d innebär den yttersta känslighet till våra medmänniskor. I ett djupt andlig extatiskt ögonblick, är både Moshe och Abraham noga med att förena sig med G-d utan att ta något som tillhör någon annan.

Sefornos kommentar är viktig, eftersom den lär os att ett möte med G-d kräver andlig förberedelse. Rashis tolkning går längre. ”Achar” lär oss att den yttersta förberedelsen i kontakten med G-d är hur vi uppför oss mot varandra. Som Rabbi Jisrael Salanter en gång sade, på vägen till att vörda G-d, måste man var mycket noga att inte trampa på andra på vägen.