Jedion Hashavua

5775
- Simchat Tora
- Sukkot
- Jom Kippur
- Frågehörnan: När ska man bada mikve?

+ 5774
+ 5773
+ 5772
+ 5771
+ 5770
+ 5769

Här finns texter tagna från nyhetsbladet Jedion Hashavua som produceras för besökarna i Adat Jeschurun och Adat Jisrael.

TETSAVE

av Rabbin Yaacov Haber

Denna veckas avsnitt beskriver i detalj den klädnad Kohaniten bar när han utförde sina prästerliga plikter. Ändamålet med denna klädnad, som förklaras i Toran, var att vara ”till ära och prydnad” (2MB28:2). Om man utnyttjar alla de enastående pedagogiska hjälpmedel som finns idag, kan man själv se i flerfärg hur värdig och elegant Kohaniten tog sig ut.

När vi läser om alla de klädesplagg som krävdes, hittar vi plötsligt ett konstigt krav – bjällrorna skall vara fastsatta nederst på tunikan. Bjällror? Detta är sannerligen ett avsteg från den kungliga värdigheten som karaktäriserar resten av klädnaden. Aldrig har kung, eller någon annan dignitär, satt fast skräniga bjällror i sina kläder! Ramban fastslår att anledningen till detta är tydlig, olikt de andra klädesplaggen, och återfinns i själva texten: ”så att det hörs, när han går in i helgedomen inför Herrens ansikte” (2MB28:35). Detta, förklarar Ramban vidare, att rätt etikett är att man annonserar sitt inträde i ett rum, genom att knacka på dörren eller göra någon annan sorts ljud. Därför skulle bjällrorna låta när Kohaniten steg in det Allraheligaste.

I själva verket, som Talmud (Pesachim 112) säger, så var en av de sju viktiga instruktionerna som Rabbi Akiva gav sin son Rabbi Jehoshua, att aldrig stiga in ens i sitt eget hem utan förvarning, och ännu mindre sin grannes hus. Rashbam förklarar att Rabbi Akiva lärde sig detta av de bjällror som Kohanitens barn.

Låt oss försöka förstå detta: vi kan förstå hur det är fel att bara kliva in i någon annans hem, till och med vårt eget. Det skulle kunna överraska eller genera någon. Men hur kan detta tillämpas på G-d? Hur kan Han inte vara beredd att motta Kohaniten i det Allraheligaste?

Svaret är, enligt min mening, att det inte är för G-ds skull, utan för vår egen! Det borde vara svårt för oss att bryta en av reglerna i ”derech eretz” (gott uppförande) under alla omständigheter, till och med när inga dåliga följder för mottagaren. Man måste alltid vara en ”mensch”.

Der verkar som samhället förlåter uppförandet hos våra stora ledare i politik och vetenskap. Hur kan någon som är så upptagen med att hitta en kur för AIDS eller organisera en viktigt fredskonferens, förväntas att komma ihåg att man torkar fötterna innan man går på mattan? Många stora konstnärer och kompositörer har varit kända för sitt heta temperament och oförskämdhet, men detta ”konstnärstemperament” har vanligtvis godtagits som det pris andra måste betala för den genialitet som konstnären delar med sig av. Sådana vetenskapsmän, statsmän och konstnärer ansågs stå över de vanliga kraven på vanlig artighet. Detta kan hända även inom Torans värld. Vi kan vara så försjunkna i studier, bön och meditation att vi förlorar vår hänsyn till andras känslor.

Ljudet av Kohanitens bjällror är ett svar på allt detta. Här har vi den heligaste person (översteprästen) i det allra heligaste rummet i världen (Kodesh Hakodashim) på den heligaste dagen under året (Jom Kipur), som är djupt försjunken i tankar i sin egen värld, när plötsligt klockarna ringer för att påminna honom, om att även han, just då och just där, måste lägga märke till den värld han lever i och bry sig om de mest triviala reglerna beträffande derech eretz.

När Steipler Rav kz avled, börjad många berättelser cirkulera om detta stora geni och tzaddik. En berättelse är följande:

En gång firade man en Bar Mitzva i Lederman Shul i B’nei Brak. Gästerna höll på att roa sig när plötsligt Steipler Rav träder in! Alla reser sig av respekt, och undrar vad han gör där, och ser med förvåning hur Steipler går fram till Bar Mitzvapojken och ber honom om ursäkt. Den darrande pojken har ingen aning om vad denna tzaddik menar förrän han förklarar.

Ett år tidigare, på Jom Kipur, hade Steipler Rav sett pojken i synagogan, läsande i en stor bok. Han hade gått fram till pojken och sagt till honom att även om det var lovvärt att studera Talmud, skulle man ägna Jom Kipur åt bön. Pojken rodnade, men visat blygt att den bok han höll i inte var en Talmud utan en Machzor. De gick båda tillbaka till sina platser, men Steipler Rav var ledsen. Han kände att han generat pojken i onödan (även om hade talat snällt till honom), och ville be honom om ursäkt. Pojken som var minderårig, var dock inte förmögen enligt Halachan att godta en sådan ursäkt, och därför lade Steipler Rav på minnet att inte glömma bort att be pojken om ursäkt på hans Bar Mitzva.

Steipler Rav var Gadol Hador. Männskor reste över världshaven för att ta emot hans välsignelser, och det fanns inte ett område inom Talmud där han inte var expert. Och ändå, kände han inte att all hans storhet ursäktade honom från sådana småsaker. Anledningen är att han insåg att sådana ”småsaker” inte var små! Det var just Steipler Ravs omsorg om sådana saker som gjorde honom till den store och helige man han var.