Jedion Hashavua

5775
- Simchat Tora
- Sukkot
- Jom Kippur
- Frågehörnan: När ska man bada mikve?

+ 5774
+ 5773
+ 5772
+ 5771
+ 5770
+ 5769

Här finns texter tagna från nyhetsbladet Jedion Hashavua som produceras för besökarna i Adat Jeschurun och Adat Jisrael.

VAJIKRA

av Rabbi Dovid Green

Det första ordet i veckans avsnitt ser ovanligt ut. Bokstaven ”alef” i slutet av ordet ”Vajikra” har mindre storlek än resten av bokstäverna i detta ord. Detta är det föreskrivna sättet att skriva i Toran, och så har det varit sedan den första Torarullen nedtecknades. Vad är anledningen till detta och vad har det för betydelse för oss?

När Moshe skrev detta ord för första gången, ville han inte skriva ut ”alef” överhuvudtaget. Han ville att ordet skulle lyda ”Vajkar” och att Han (G-d) hade valt ut Moshe av en slump, för att det inte skulle se ut som att Moshe hade varit den tilltänkte från början. G-d befallde dock till Moshe skriva dit ”alef”. Så, istället för att skriva det i samma storlek, gjorde Moshe bokstaven mindre för att inte man skulle att han tycke sig vara värd den stora äran av att G-d hade kallat på honom.

På en annan plats i Toran prisas Moshe: ” Men Moshe var en mycket ödmjuk människa, ödmjukare fanns inte på jorden”. Skrev inte Moshe dessa ord också? Visste inte Moshe att han var den enda som G-d hade ett sådant förhållande till? Hur kunde Moshe vara ödmjuk i vetskap om att han var så speciell?

Svaret är som följer: En person kan vara storartad i jämförelse med andra, men ändå inte uppnå sin fulla potential. En som är ödmjuk ser inte sig själv i jämförelse med andra, utan snarare hur han lever upp till sin egen potential. I dessa termer, kände inte Moshe att han var mer värdig än andra.

Ödmjukhet anses vara den högsta av alla goda karaktärsegenskaper. Genom ödmjukhet kan man kontrollera sitt humör, genomlida smärtor och finna det goda hos andra.

Det berättas om en man som kom till sin lärare med en fråga: ”Våra lärde säger oss att om någon försöker fly ära så kommer den bara att springa efter honom”. ” Jag springer alltid ifrån ära, men den har aldrig jagat mig”, sade mannen. ”Jag misstänker att när du springer bort så tittar du bakåt för att se om äran verkligen jagar dig. Det finns ingen större förföljare än äran”, svarade läraren.