Jedion Hashavua

5775
- Simchat Tora
- Sukkot
- Jom Kippur
- Frågehörnan: När ska man bada mikve?

+ 5774
+ 5773
+ 5772
+ 5771
+ 5770
+ 5769

Här finns texter tagna från nyhetsbladet Jedion Hashavua som produceras för besökarna i Adat Jeschurun och Adat Jisrael.

BO

”Även i de mörkaste ögonblicken finns en gnista av hopp”.

Den bibliska termen för midnatt, den tid då Moses säger då G-d kommer att dräpa de förstfödda, är ka-hatzot ha-laila. (2MB11:4). Olika tolkningar finns för förstavelsen ”ka”, som är nyckeln till den sanna betydelsen av denna term.

På det enklaste planet, enligt Rashi, kan ”ka” betyda ”när”. Ur detta perspektiv är ”ka-hatzot” en definition av tidpunkten, dvs. det egentliga ögonblicket när natten delades - midnatt.

Talmud säger dock annorlunda - ”ka” betyder ”ungefär”. Även om själva plågan i själva verket inträffade ”ba-hatzi ha-laila” 82MB 12:29) - precis vid midnatt, säger Moses ”ka-hatzot”. Detta på grund av att Moses fruktade att egyptierna skulle räkna fel och tro att det hade blivit midnatt i förtid. Egyptierna skulle sedan anklaga Moses för att vara en falsk profet (Brachot 4a).

Or Ha-Chaim (Chaim ibn Attar, 1700-talet i Marocko) tolkar ”ka” till att hänvisa till ett ögonblick i det förgångna. Termen hänvisar till den midnatt i Första Mosebok när Abraham, den första patriarken, räddade sin släkting Lot (1MB 14). Likaväl som Abraham hade lyckan med sig vid midnatt, på samma sätt skulle det judiska folket övervinna egyptierna vid midnatt.

Det finns ytterligare ett sätta att tolka detta. Kanske hänvisar inte ”ka” till det förgångna, utan till framtiden? Fundera på följande: natt i Toran symboliserar lidande och exil. ”Hatzi” tar det ännu ett steg. Det är inte bara natt, men det är nätternas natt - - midnatt, tidpunkten för det djupaste lidandet och exilen, när G-ds röst verkar ha tystnat. Därför skriver Toran här ”Ka-Hatzot”. På samma sätt som vi räddades från Egypten, kommer vi i framtiden att överleva andra midnätter - andra tider av smärta och förtvivlan.

I ”Yossele Rakovers testamente”, ett skönlitterärt testamente från ruinerna i Östeuropa, uttrycks denna idé med kraft. Där står det: ”Jag tror på solen, jag tror på G-d, till och med när Han är tyst”. Det som är sant om Israels folk som helhet är lika sant om dess individer. Ofta ingriper G-d precis i det ögonblick när vi gett upp hoppet. Rabbi Shlomo Carlebachkz, förstärker detta budskap i sin kommentar till meningen ”När det gäller mig själv, har jag förtröstan till Din godhet, mitt hjärta kommer att fröjdas i Din befrielse” (Psaltaren 13:6). Han föreslår att psalmisten (kung David) säger oss att vi ska fröjdas i Hans befrielse till och med före det att vi räddats - till och med när det fortfarande är mörkt.

Må var och en av oss upp nå en sådan tro på våra egna och på vårt folks erfarenheter av ”Ka-Hatzot”.