Jedion Hashavua

5775
- Simchat Tora
- Sukkot
- Jom Kippur
- Frågehörnan: När ska man bada mikve?

+ 5774
+ 5773
+ 5772
+ 5771
+ 5770
+ 5769

Här finns texter tagna från nyhetsbladet Jedion Hashavua som produceras för besökarna i Adat Jeschurun och Adat Jisrael.

BERESHIT
Av Rabbi Ya'acov Haber

I berättelsen om världens skapelse, står det: ”G-d välsignade den sjunde dagen”. (1MB2:3). Hur välsignade G-d Shabbat? Enligt Rashi, välsignade G-d den med manna, genom att tillhandahålla två portioner på fredag, när israeliterna var i öknen. Det kan verka konstigt - här har vi en skildring av mycket viktiga händelser (skapelsen), och ändå kommer denna välsignelse först att tillämpas fyrtio år längre fram i framtiden när judarna är i öknen!

En annan sådan motsägelse inträffar på femte dagen, i och med skapelsen av ”taninim” (havsmonstren), som är det enda tillfället där det inte står ”Vajehi Chen” (”och det skedde så.”) Hur kan detta komma sig? Om G-d har skapat något, så var det förmodligen så. (Eller skall vi kanske fråga oss varför det står ”Vajehi Chen” vid de andra tillfällena?).

Rambam förklarar genom att citera Rashi, som citerar en Aggada (Bava Basra 74b) som menar att dessa ”taninim” är Leviathan och hans hona, där honan slaktades och saltades in för en framtida festmåltid med Messias. Så här har vi något som skapats och som omedelbart dödas och bevaras - allt för enda måltid, någon gång i framtiden.

Det verkar som en dålig matchning mellan presentationen av dessa saker (välsignelsen av Shabbat, skapelsen av taninim) och deras (uppenbarligen) ganska begränsade ändamål.

Enligt min mening är problemet vårt sätt att anta att något som är viktigt måste uppta en stor del av tiden och rummet. Men det behöver inte vara så! Vi kan inte bedöma betydelsen av något baserat på dess omedelbara uppenbara värde.

Ett exempel på detta ser vi i berättelsen om Noa, som sände ut en korp för att söka efter torra land (1M 8:7). Enligt Midrash, frågade korpen Noa: ”Varför jag? Varför inte skicka ut någon annan av alla andra djur du har här?” ”Tja”, svarade Noa (mera ärligt än taktfullt kan vi ju tycka) ”du gör inte mycket nytta i världen — du är inte kosher, du kan inte användas som offergåva, du sjunger inte vackert — så det är ingen stor förlust för världen om du inte överlever”. Hur det nu var, korpen överlevde, och hans ättlingar hade längre fram i tiden en viktig uppgift i att hjälpa profeten Elija överleva i öknen genom att komma med mat till honom (I Konungab.17:6).

Så Noa hade fel om korparnas skenbara betydelselöshet i det stora hela; och detta är just poängen — vi kan alla ha fel när vi försöker att bedöma betydelsen av något eller någon i G-ds planer.

Ett annat exempel ser vi när Moses, på befallning av G-d att gå ut i krig mot midjaniterna, beslöt att han också skulle kriga mot moabiterna, eftersom (ansåg han) de var värre — midjaniterna hade bara hjälpt dem i deras anfall på det judiska folket. Men där hade han fel. Och G-d befallde honom att inte anfalla moabiterna. Så här efteråt förstår vi varför: Rut, upphovet till Davids ätt kom från moabiterna.. Därför var det viktigt att tillåta moabiterna att överleva — många generationer av en hel nation, som var fientlig mot det judiska folket, för att Rut till slut skulle kunna födas.

Alltså kunde till och med Moses missbedöma ett folks betydelse, och självklart är ingen av oss kapabel att bedöma värdet hos något folk, grupp eller enskild. Vi har inte förmågan att göra en sådan bedömning, utan att ha G-ds framsynthet beträffande världen som helhet.

Ibland, kan vi undra vad någon egentligen har för betydelse för någon annan. Detta är ett misstag att tänka så! Vi kan inte känna till andra människors ändamål i livet - inte ens vårt eget! Det kan vara så att en persons liv kan rättfärdigas av en enda handling, eller en av hans avkomlingars, många generationer senare. Vi kan aldrig veta sådana saker, och skall aldrig försöka bedöma detta.