Jedion Hashavua

Här finns texter tagna från nyhetsbladet Jedion Hashavua som produceras för besökarna i Adat Jeschurun och Adat Jisrael.

VAJAKHEL PEKUDEJ
av Rabbi Aaron Cohen

Våra lärde noterar att Shabbat och Tabernaklet nämns tillsammans i början av veckans avsnitt.

Tabernaklet, viloplatsen för den gudomliga närvaron, byggdes för att tjäna som mittpunkt för det judiska folkets religiösa liv. Men i detta låg en dold fara – möjligheten att det judiska folket skulle ställa den rena andliga världen inom Tabernaklet mot det profana samhället, och av misstag tro att ingen betydelsefull Kedusha – helighet - ingen närhet till G-d kunde uppnås utanför Tabernaklets inhägnad. Ett sådant perspektiv, urholkar dock Tabernaklets själva budskap ”Veshachanit betocham” – och jag (G-d) kommer att dväljas ibland dem.

I sista hand, är det inte så att G-d vill ha en obegränsad Kedosha, utan en källa till andlighet som släcker alla judars längtan att vara nära G-d, genom att påverka, inspirera och höja alla som finns runt om – inte bara på insidan. G-d önskar dväljas mitt ibland oss.

På samma sätt uppmanas vi att ”komma ihåg Sabbatsdagen för att helga den”. Ramban påpekar att förutom förpliktelsen att läsa Kidush på Shabbat, finns ytterligare n: att inrikta oss på Shabbat hela veckan. När vi får tillfälle att köpa något speciellt, som mat eller ett klädesplagg, skall vi köpa det till Shabbat.

Shabbat, lika mycket som Tabernaklet, är inte en isolerad dag för andlighet, avskiljd och avgränsad från de andra veckodagarna. Snarare är det resten av veckan som kretsar kring Shabbat, och Shabbat förhöjer och ingjuter helighet i de andra dagarna.

Detta är budskapet hos både Shabbat och Tabernaklet: heligheten är inte isolerad, utan inflätad i det dagliga livet. Det är viktigt att fokusera på helighet – i tid och plats - för att uppleva den oförfalskade heligheten. Trots detta, berikar källan till helighet oss och allt levande, så att den gudomliga närvaron finns bland oss. Dessutom är förhållande mellan Shabbat och Tabernaklet förstärkt på grund av synden med den gyllene kalven. Meschech Chochma förklarar att upphovet till det judiska folkets synd var att de trodde att Moses hade oinskränkta krafter. När Moses inte återvände från Sinaiberget på det förväntade datumet, misströstade folket och vände sig bort från sin tro.

När de misslyckades med att förstå vad som hände, förklarar Meschech Chochma, att ingenting har någon dold religiös betydelse. Människor, platser och föremål är värdefulla på grund av att de befrämjar en persons band till G-d och Toran. Av denna anledning, reagerade Moses på synden med den gyllene kalven genom att slå sönder stentavlorna, en dramatisk demonstration för att visa det judiska folket att deras misslyckade i att upprätthålla G-ds påbud gjorde att själva orden som inristas av Hans hand förlorade sin betydelse.

Detta tragiska missförstånd lämnade öppet för den riskabla möjligheten att det judiska folket än en gång kunde binda sig till något som verkar inneha den inneboende heligheten – Tabernaklet. Dväljdes inte G-d själv där? Sådant tänkande, som distraherar en persons fokus från den rätta tonvikten på personligt ansvar inför G-d, hade redan fört med sig katastrof och tragedi, och Toran ville förhindra att detta hände igen. Härav Shabbat.

Med inledningen av Shabbat nämns i början av vårt avsnitt lär vi oss att även om särskilda tider och platser innehar G-ds helighet så är det ändå vårt främsta ansvar, vår trohet i att uppfylla G-ds vilja, som ingjuter själva Kedushan i våra liv.