Jedion Hashavua

Här finns texter tagna från nyhetsbladet Jedion Hashavua som produceras för besökarna i Adat Jeschurun och Adat Jisrael.

TERUMAH

av Rabbi Yaacov Haber

I veckans avsnitt läser vi om detaljerna i uppförandet av Tabernaklet, det flyttbara Templet.

Naturligtvis har varje del av Tabernaklet sin speciella symbolism och särskilda betydelse, om vilka vi inte ens kan börja ge rättvisa till i en kort ”drasha”. Det finns emellertid en tolkning hos Ramban som jämför de olika faktorerna i Tabernaklet med de olika faktorerna hos uppenbarelsen på Sinaiberget. Vad är meningen med en sådan jämförelse? Rambam förklarar det genom att påstå att ceremonierna i Tabernaklet skulle tjäna till att återföra upplevelsen vid uppenbarelsen i Sinai långt efter att den utspelat sig.

I samband med detta, frågar Rabbi Jomathan Eybschutz: Eftersom uppenbarelsen på Sinaiberget genom sin natur, var en sådan unik händelse, hur kan vi hoppas på (eller varför skulle vi önska) att duplicera den? Hans svar är anmärkningsvärt. Det är att mottagandet av Toran av judarna i Sinai inte var fullständigt, och det därför krävdes ett fullständigt mottagande vid ett senare tillfälle genom gudstjänsten i Tabernaklet. Han stöder denna tanke med att citera Midrash, som säger att G-d var så upprörd över israeliternas synd med den gyllene kalven att Han sade till dem” Ni har förfört mig att ge er Toran!” Israeliterna hade låtsats vara beredda att motta Toran, när de sade ”Na’ase ve-nishma” (Först skall vi göra vad Toran säger åt oss, sedan skall vi försöka förstå varför”). Men vid första möjlighet till att halka bakåt gjorde det precis detta - med den gyllene kalven.

Vad gick fel i Sinai?

Enligt Reb Jonathan Eybschutz, fick israeliterna allt serverat på ett fat. De behövde inte arbeta för det och tog det därför inte på allvar. Så nu sade G-d till dem: ”Från och med nu, inga friluftsföreställningar! Ni måste arbeta för era gudstjänster. Var och en av er måste bidra med något, och det är ingen fastställd taxa heller – den måste komma från hjärtat”. (2MB 25:2).

Här kan vi lära oss en läxa. Folk frågar ofta: ”Vad får jag för en sådan eller sådan mitzva?” Frågan är förståelig, som vi lever idag: ”Hur mycket får jag för den? – även om betalningen är andlig.

Svaret är klart: du får bara ut så mycket av en mitzva som du själv investerar i den.. Det är särskilt klart vid mitzvot som välsignelsen över Tallit, som man bara kan göra när man bär den – och helst ska man ha köpt den själv. Likadant är det med Mitzvan med Etrogen på Sukkot. Beviset är mest slående i en församling. Låt oss anta att man någonstans i en lite stad, 10 män organiserar en minjan varje vecka på Shabbat i någon medlems hem. Det är inga tvivel om att detta är en vacker idé. Ändå saknar den något, om detta är en långsiktig lösning. Detta något, är en byggnad avsedd för bön, en shul. Och denna shul kommer bara att blomstra så mycket som varje medlem bidrar med – inte bara årsavgiften, utan något mer, en personlig förbindelse till Shulens varande. I kommentarerna till Shulchan Aruch (Jore Dea), uttrycks även tvivel över om man permanent kan davna i en shul som bara hyrs och inte ägs av församlingen.

Detta uttrycker samma idé som involvering i en Mitzva. En Mitzva tas bara på allvar av den som utför den om personen har investerat något i den.