Jedion Hashavua

Här finns texter tagna från nyhetsbladet Jedion Hashavua som produceras för besökarna i Adat Jeschurun och Adat Jisrael.

JITRO

av Rabbi Avi Weiss

Vi läser i sista meningen i veckans avsnitt att vi inte ska använda trappor (utan ramper) när vi stiger upp till altaret 82MB20:23). Varför?

Det kan handla om anständighet. I det forntida Främre Orienten, associerades nakenhet med rituella handlingar. Denna koppling avvisades av Toran. Om prästen använde trappor skulle hans klädnad komma i oordning när han klättra upp på dem, och avslöja hans nakna kroppsdelar. Som Rashi påpekar, hade man ramper undvek man detta.

En annan tanke: Altaret symboliserar den centrala platsen för andlighet. Ramperna som förband marken med altaret lär oss, att vi för att kunna nå den högre andliga världen, måste vara i konstant rörelse. Ramperna för med sig evig rörelse, medan trappor medger tillfälle till vila. Liknande stegen i Jakobs dröm, kan man i den andliga världen antingen gå högre eller lägre, men aldrig stå stilla.

Vi kan lära oss en annan läxa som rör nutiden. Närvaron av ramper kan ses som symbol för tillgänglighet. Om platsen för andlighet, antingen altaret i Tabernaklet eller tids synagoga, är tillgänglig, sänder detta meddelande att alla platser ska vara öppna för de handikappade. Inte bara sänder ramperna ett meddelande av välkomnande till de fysiskt handikappade, men de säger även att alla, även de i rullstolar, oavsett religiös inriktning, hälsa eller status är välkomna.

För mej är ramperna en kraftfull påminnelse om vad som gör en synagoga vacker. Jag har hört judar med en passion för arkitektur debattera denna fråga länge och väl. Somliga vill ha en ultramodern struktur med glastak över Toraskåpet, medan andra vill ha en mer tradition byggnad. Personligen så är ramperna det första jag letar efter i en synagoga, Om synagogan är tillgänglig är den vacker.

Till de som känner att de inte har någon åsikt i denna fråga kan vi bara säga att ingen av oss är immun mot de olyckor som händer andra. Det finns inte något som sjuk och frisk. Det finns bara de sjuka och de som ännu inte är det.

Ett fotografi på mitt kontor säger allt. Det föreställer en man som sitter i sin rullstol vid början av en trappa som ledde upp till en synagoga. Över dörren, är inhugget sentensen ”Öppna rättfärdighetens portar för mig; jag vill gå in genom dom och tacka Herren”. (Ps. 118:19). Mannen sitter med ryggen mot dörrarna, oförmögen att komma in. Som judisk församlingen har vi misslyckats. Vår uppgift är att lära oss av de ramper som ledde upp till altaret i Tabernaklet. De lär oss att vi måste försäkra oss om att man kan sitta vänd mot dörrarna och välkomnas på sin väg in.