Jedion Hashavua

Här finns texter tagna från nyhetsbladet Jedion Hashavua som produceras för besökarna i Adat Jeschurun och Adat Jisrael.

KI TAVO
Av Rabbin Avi Weiss

När det judiska folket förbereder sig för att träda in i Israels land efter 40 år i öknen, påminner Moshe dem om de mirakel de har sett. Han utropar sedan: ”Men ännu i denna dag har Herren inte gett er hjärtan som förstår, ögon som ser och öron som hör. (5MB29:4). Vad betyder ”ännu i denna dag”? Kan det vara att det judiska folket fram till detta ögonblick inte trodde på G-d?

Rashi citerar en klassisk Midrash som säger att det var på denna dag som Moshe gav den verkliga Torarullen till Leviterna. Resten av det judiska folket kände sig undantagna och protesterade. Imponerad av deras kärlek till Toran, utropar Moshe att det var på denna dag som det judiska folket visade hur djupt de trodde på G-d.

Andra tankar gör sig påminda som rör de kommande helgdagarna. Kanske kunde det judiska folket bara efter att ha genomlevt miraklen med uttåget ur Egypten och vandringen i öknen, slutligen se tillbaka och erkänna omfattningen av vad de upplevt? Det är ofta så att man bara kan uppskatta ett mirakulöst ögonblick långt efter att det inträffat. Så är det även med Rosh Hashana och Jom Kipur som lär oss att reflektera över det gångna året, och ger oss perspektiv på det som hänt för att inse vad G-d har gjort för oss.

Vi kan också tänka oss motsatsen. Snarare än att understryka mirakel som anledningen till en tro är det vardagen som leder till en sann övertygelse. I själva verket är inte det inte hur ett folk tror när de upplever ett övernaturligt ögonblick, utan hur de förbinder sig själva att leva ett normalt vardagsliv. Bara nu efter 40 år, när miraklen inte längre var så uppenbara kunde det judiska folket verkligen visa sin tro på G-d. I likhet med detta kan vi säga att det är lätt att åta sig en förpliktelse på Rosh Hashana och Jom Kipur när man upplever helgdagens oerhörda andliga kraft. Prövningen är vår beredskap att genomföra det; att förbli förpliktigade även efter att dammet lagt sig.

Rabbi Meir Simcha från Dvinsk erbjuder i sin Meshech Hochma en alternativ idé. Han föreslår att Moshes roll hela livet kan ha varit oklar för det judiska folket. De kan ha känt att Moshe var mer än G-ds budbärare och trott att profeten kunde vara G-d själv. Det vara bara på den dag när Moshe dog som det judiska folket otvetydigt utropade sin absoluta övertygelse att ingen mänsklig varelse kan vara G-d. Detta är i själva verket det centrala budskapet under de stora helgdagarna. Därför börjar morgongudstjänsten på Rosh Hashana med at G-d ensam kröns när vi med emfas utropar ”Ha- Melech” - Konungen. Jom Kipur tar denna idé till ett crescendo när vi avslutar g-dstjänsten med refrängen ”Hashem hu Ha-Elokim” - Herren är vår G-d.

Rosh Hashana och Jom Kipur, i likhet med denna veckas avsnitt är en förnyelse av den sista dagen i öknen, när vi tänker tillbaka på miraklen i våra liv, finner det gudomliga i vardagen och fastställer att G-d är ensam härskare.